Professionell kultur + landsbygd = sant?
Att jobba som professionell kulturarbetare är oerhört spännande, utvecklande och givande. Men det kan också många gånger vara motigt och ofta får vi kämpa för det vi tror på. Det finns många missuppfattningar kring att vara kulturarbetare / konstnär och missuppfattningarna man möter blir dessutom fler när man bor på landsbygden och jobbar professionellt som kulturarbetare/konstnär. Här kommer 5 vanliga missuppfattningar om professionella kulturarbetare på landsbygden. Dessa generaliserande missuppfattningarna möter jag ganska ofta i mitt jobb och jag tänkte bemöta dem med mer rimliga perspektiv en gång för alla. Nästa gång du hör någon av följande missuppfattningar så har du efter att ha läst denna artikel förhoppningsvis fler argument att svara med!
1. Kultur gjord i staden håller högre kvalitet än kultur gjord på landsbygden
Statistik visar att de flesta konstnärerna bor i städer eftersom de oftast blir tvingade till det för att utbilda sig och då utbildningarna drar till sig både professionella, studenter och amatörer så är det lätt att de som studerar också stannar kvar och verkar professionellt. På detta sätt fortsätter spiralen i flera generationer. Spiralen ger dessutom goda effekter på amatörkulturen samt kulturkonsumtionen i området, då det blir ett kluster av kulturintresserade och utövare. Antalet kulturtillfällen blir alltså fler, eftersom antalet personer som finns i området och på något sätt inom kulturen är fler. Däremot säger det numerära antalet trots allt inget om kvaliteten per automatik.
Ytterligare en invändning är att alla som är i staden och skapar kultur inte är från staden från början. De som kommer från landsbygden blir tvingade att flytta till staden för att kunna utbilda sig inom kulturbranschen. Kulturen som finns i staden blir påverkad av vad kulturarbetare och konstnärer har med sig för erfarenheter i livet, således även erfarenheterna från landsbygd och glesbygd.
Här vet vi också att kultur som skildrar staden får bättre stöd och genomslagskraft i samhället. Vi vill att konsten ska vara fri, men för att försörja sig krävs det en marknad för det man gör som utövare. Den urbana normen påverkar alltså vad som blir möjligt att göra som konstnär/kulturarbetare och det påverkar också vilket slags kulturskapande som man kan försörja sig på. Den urbana normen kommer också att styra vilken slags efterfrågan det är på kulturella produkter och skapelser, och därmed till det urbana uttryckets fördel. Det urbana uttrycket säger alltså generellt sett heller inget om den kulturella kvaliteten, men däremot vad som är möjligt att göra och vad som är efterfrågat.
Landsbygdens kultur är professionell och har hög nivå
Ett annat exempel är taget ur min egen praktik. Svensk folkmusik har nästan alltid rötterna i landsbygds- och glesbygdskultur. Jag är utbildad klassisk klarinettist sedan barnsben. De allra flesta anser att klassiska verk är tekniskt och musikaliskt utmanande för utövaren, det vill säga av hög svårighetsgrad. Dessutom ska musiken skänka lyssnarna stor glädje genom sin höga kvalitet, oftast genom besök till operahus och andra kulturinstitutioner. Det intressanta är att jag blir lika tekniskt och musikaliskt utmanad av folkmusik – landsbygdens och glesbygdens kultur – och jag är sannerligen en av många att erfara detta. Asymmetri, gehörsspel av låtar, tekniska utmaningar, dansant och sväng, för att nämna något, kräver åratal av övning. Jag har hört flera exempel på klassiska musiker med lång erfarenhet och imponerande internationell meritlista spela en folkmusiklåt sämre än mina egna tonårselever.
Eftersom jag arbetar både med klassisk musik och folkmusik har jag möjlighet att jämföra publikbeteenden. Den publik som jag ser njuta mest är folkmusikpubliken. Att gå på konserter och att dessutom få dansa i flera timmar till bra musik kan ge dubbel njutningseffekt. Återigen; kvaliteten beror alltså inte på ursprunget av det kulturella uttrycket utan det beror på vem som utför det.
2. Kulturarbetare på landsbygden har lägre kompetens än kulturarbetare i staden
När jag diskuterar den urbana normen med kollegor inom kulturbranschen vittnar många om hur synen på och fördomarna kring landsbygdens och stadens kulturarbetare påverkar ens utförande.
Det finns ett fint illustrerande exempel från Washington DC som kan visa på snedsprånget i tanken. Violinisten Joshua Bell, med internationell karriär, ställde sig och spelade i Washingtons tunnelbana, en miljö som inte är förknippad med musiker av hans kvalitet. Han spelade i 45 minuter och tusentals personer passerade. 7 stannade för att lyssna.
När vi placerar en kulturupplevelse i en normbrytande miljö hindrar våra förutfattade meningar möjligheten till fantastiska upplevelser. Detta gäller också kulturarbetare som verkar med sin kompetens på landsbygden. Ens geografiska läge säger ingenting om kompetensen, kvaliteten på utförandet, eller graden av professionalitet. Den säger bara var kulturarbetaren/konstnären befinner sig.
3. Man kan bara vara professionell om man har en nationell eller internationell karriär
Här förväxlar man det geografiska upptagningsområdet med kvaliteten i arbetet. De allra största konstnärerna förväntas såklart att resa inom Sverige och kanske också utanför riket i jobbet, men om vi gör en liknelse med restaurangbranschen kan vi få syn på hur sned denna tanke kan bli. Det finns restaurangkedjor som har restauranger över hela världen, men de flesta har bara en restaurang. Säger antalet restauranger eller den geografiska täckningen något om kvaliteten på maten och den kulinariska upplevelsen? Erbjuder en hamburgerkedja som finns över hela världen högre kvalitet än den unika lyxrestaurangen i Paris? Med andra ord finns det självklart olika grader av kompetens inom spannet av professionella utövare och olika storlekar på efterfrågan inom kulturbranschen, likväl som i alla andra branscher.
Om vi skulle betrakta eliten i varje bransch som de enda professionella och resten som amatörer, så skulle vi kapa bort majoriteten av de professionella, oavsett bransch. Exempelvis skulle den enskilde hockeyspelaren i SHL med samma argumentation därför betraktas som amatör om han inte har spelat i landslaget eller NHL som anses som en av världens bästa hockeyligor.
4. Kulturarbetare som jobbar deltid är inte professionella
Många människor, både inom kulturbranschen och utanför, blandar ihop tjänstegraden med kvaliteten på utförandet. Den förutfattade meningen lyder att man bara är professionell om man kan leva på sin nischning utan andra arbeten.
Är en utbildad elektriker ingen professionell elektriker om hen bara jobbar 50% eller 25% inom yrket? Inom kulturbranschen är det dessutom vida känt att det är svårt att få betalt för det man gör. Priset på kulturen ska gärna vara mycket lägre än vad den egentligen är värd. Kulturarbetare kan ha olika anledningar till att jobba deltid med kultur och komplettera med annat, exempelvis för att kunna arbeta heltid och betala räkningar, eller för att kroppen ska hålla. Därför kan det krävas andra typer av inkomstkällor, såsom lärande, kulturprojektledare, eller administration av något slag.
Om man som kulturutövare dessutom vill bo på landet blir det ännu svårare att jobba som kulturarbetare på heltid, även om man har flera kulturkompetenser att arbeta med. Den urbana normen slår hårt mot landsbygden på alla plan, så även i möjlighet att få verka som professionell kulturarbetare.
5. Kombinationen pedagog/konstnär gör en till en sämre konstnär
Här är kanske en av de absolut vanligaste missuppfattningarna. De som inte hör till yttersta elitskiktet behöver ofta något slags komplement till sitt konstnärskap och kulturarbete. Som liknelse finns det många idrottare som gör enorma prestationer utan att få ekonomisk hjälp från idrottsorganisationer. Ett av de senare bland många exempel är löparen Kalle Berglund som satte svenskt rekord på 1500 meter år 2019 och som lyckades med denna prestation trots att han måste jobba med annat för att försörja sig. För kulturarbetare/konstnärer är det jobbet exempelvis Skapande Skola, projektledare inom kultur och/eller en deltidsanställning i musik-/kulturskola.
Professionella som hör till det yttersta elitskiktet kommer också undervisa på högskolor, i masterclasses och workshops. Det beror på att många vill ta del av deras kompetens. Att jobba som konstnär hänger alltså tätt samman med att vara pedagog på olika sätt. Förmågan att kunna formulera sin kompetens så att andra förstår gör också att konstnären kan utveckla sina förmågor och arvet och avtrycket som man lämnar efter sig blir djupare.
