Musikpedagog: Musiker eller pedagog, ingetdera eller både och?

– Synen på yrket musikpedagog och dess status

Sedan flera år har samhället och stora kulturbidragsgivare som norm att verksamhet och projekt ska vara inkluderande, gränsöverskridande och tvärkulturella för att få finansiering. Detta är ett ypperligt sätt att hitta nya vägar för att utveckla samhället och dess kulturella uttryck. Eftersom prioriteringsområden och normer skiftar över tid är det lätt att tro att gränsöverskridande och tvärkulturella verksamheter är något nytt. Faktum är att många har jobbat så i flera decennier inom många olika områden. Det finns alltså sedan länge metoder för att jobba ”på tvären” över gränser.

En yrkesgrupp som har lång erfarenhet av detta och som redan i sin yrkestitel och sin profession är gränsöverskridande och “på tvären” är musikpedagoger. Denna yrkesgrupp rör sig i gränslandet mellan pedagog och konstnärligt utövande. De besitter kompetens inom båda sfärerna och kan dessutom kombinera dem som musikpedagog. Tack vare sin gränsöverskridande kompetens har musikpedagogen tre olika kompetensområden; musiker, pedagog och musikpedagog och kan beroende på situation således skifta vilket kompetensområde som lyser igenom sina handlingar mest.

Problemformulering

På grund av sin yrkesflexibilitet uppstår dock ett antal problem för yrkeskåren. Pedagoger som arbetar med egen konstnärlig verksamhet faller mellan stolarna i debatter som handlar om konstnärers villkor, möjligheter och verksamhet. Dessutom exkluderas samma grupp pedagoger i debatter som handlar om exempelvis statushöjande insatser, arbetsvillkor, etc. för lärarkåren. Denna text handlar om spänningsfältet mellan att vara musikpedagog, pedagog och musiker. Musiker eller pedagog – är man ingetdera eller både och?

Synen på musikpedagoger

För att belysa synen på musikpedagoger kommer begreppet brytas ned i sina två beståndsdelar; musiker och pedagog, samt den syn på yrket som jag hittills har mötts av i mitt yrkesliv. För att förstå texten redogörs först fakta från utredningar som ligger till grund för kommande argumentation:

• 70 % av Sveriges konstnärer bor i städerna. 50 % av Sveriges konstnärer bor i Stockholm.
  (Källa: Balansrapport #1 2018. Kultur i hela landet. Gjord av Hela Sverige ska leva)
  
• Ökande kompetensbehov hos Sveriges kulturskolor, samt en hög medelålder bland kulturskoleanställda.
  (Källa: SOU 2016:69 Kulturskoleutredningen – En inkluderande kulturskola på egen grund)
  
• Tillgänglighetsbekymmer inom kultursektorn för lands- och glesbygdsbefolkning.
  (Båda tidigare nämnda källor)

Musiker

I konstnärliga kretsar har begreppet pedagog en statussänkande funktion. ”En musiklärare är en misslyckad musiker” är ett uttryck som florerar inom musikbranschen. Uttrycket gör gällande att musiklärare skulle vara musikerbranschens andrahands- eller kanske till och med tredjehandssortering. Uttrycket sammanfattar hur synen på musikpedagogers musikutövande generellt ser ut. Detta trots att det kan finnas många olika skäl till att utbilda sig till musiklärare istället för musiker. Denna syn innebär att utbildade, musikerverksamma musikpedagoger exkluderas i debatter och diskussioner med det konstnärliga perspektivet som grund.

Traditionella yrkesvägar till musiker är ännu inte öppna för alla

För min egen del valde jag att bli musiklärare för att bryta den elitistiska, ”slå sig fram med knytnävar-attityd” som finns. Dessutom vill jag bryta den manliga dominansen med följdeffekterna av densamma som jag konstant stötte på inom den klassiska musiken. Jag blev till och med varnad för att söka en viss svensk musikhögskola med anledning av att den manliga undervisande klarinettisten saknade kompetens att undervisa kvinnliga studenter. Denna varning fick jag från flera håll oberoende av varandra. Dels varnade hans egna musikerkollegor mig och dels fick jag varningar från tidigare kvinnliga studenter som han på olika sätt hade knäckt. De hade blivit tvungna att byta studieort eller ta sabbatsår från studierna för att fortsatt behålla musikintresset.

Idag innehas 100 % av musikhögskolornas klarinettjänster av män (källa: respektive musikhögskolas webbsidas lärarpresentation) och på anordnade masterclasses i Sverige inbjuds i princip bara män från Sverige och övriga världen som instruktörer, trots att det finns många skickliga kvinnliga klarinettister. De kvinnliga klarinettisterna som finns i Sverige sitter oftast i ett orkesterdike och blir därmed bokstavligen osynliga för allmänheten.

Med andra ord var det tydligt att det inte skulle ges arbetstillfällen på marknaden för kvinnliga klarinettister såsom rekryteringen av klarinettister ser ut idag. Därför får kvinnor hitta andra sätt att göra karriär i branschen, exempelvis genom att välja en musiklärarutbildning där jämställdhet har nått något längre och där man faktiskt har chans att få en juste utbildning för att därefter hitta andra vägar för att försörja sig på sitt musikutövande.

Andra vägar till musikeryrket

Med det sagt räknar jag mig också till den skara musiker som tagit andra vägar än en musikerutbildning för att jobba konstnärligt. Med hjälp av privatlektioner och eget utforskande blev jag första kvinnliga klarinettisten att erhålla Zornmärket i silver och därmed riksspelmanstiteln. Jag är högskoleutbildad inom klassisk musik genom min musiklärarutbildning och jag driver mitt eget företag i musik för att kunna frilansa som musiker. Jag spelar dessutom konserter och turnéer som jag själv administrerar på olika sätt, jag har skrivit musiklitteratur, jag bevarar och förvaltar andras musik till eftervärlden och utforskar nya musikaliska marker, för att nämna något. Vi är många i Sverige som jobbar på det här viset och vi borde givetvis inkluderas i samtalet.

Jag är musiker med pedagogisk utbildning.

Lärare / Pedagog

I debatter och diskussioner om pedagoger som profession anses musikpedagoger ha lägre status än exempelvis matte- eller svenskalärare. Då har det konstnärliga ämnet en statussänkande funktion.

För några år sedan blev jag erbjuden en musiklärartjänst på en kommunal musikskola. Musikskolan försörjde alla kommunens grundskolor med musikpedagoger för undervisning i klass. Jag blev erbjuden jobbet och vi skulle diskutera lön. Musikskolechefen fick en smärre chock när jag gav mitt löneanspråk som motsvarade lärarlönenivån i kommunens grundskola.

Värderingen av musikpedagogens kompetens

Chocken berodde på att kommunen ansåg att deras egen musikskola är en enhet med lägre kompetenskrav än grundskolan. Därmed skulle personalen på musikskolan ha lägre lön trots att deras kompetens skulle användas både i grundskolan och i musikskolan. Jag hade alltså fått högre lön om jag hade blivit erbjuden motsvarande tjänst direkt av grundskolan. Kommunen hade inte budgeterat för att anställa musiklärare för grundskoleverksamhet i musikskolans regi. De ville alltså inte anställa mig på lika lön och villkor som övriga lärare som motsvarade min erfarenhet och kompetens inom kommunen.

Kommunen åberopade lägre kompetenskrav som en anledning att ge lägre lön till musikskolans personal. Det går lika bra att vända på argumentationen. Musikskolan har förvisso möjlighet att anställa outbildad personal om arbetet kräver lägre kompetens (vilket vi som är musikpedagoger vet att så inte är fallet). Lägre kompetenskrav bör också innebära att en överkvalificerad anställd (dvs. lärarutbildad) har rätt till högre lön, det vill säga samma lön som övriga utbildade lärare inom kommunen.

Arbetsgivares syn på musikpedagoger

Den syn som samhället, kommuner och andra myndigheter har, skickar en tydlig signal till oss som arbetar för att få dagens och morgondagens kulturliv att fortsatt vara rikt:

1) Musikpedagoger värderas lågt eftersom arbetsgivare anser att det är lägre kompetenskrav för yrket. Arbetsgivare tar ingen eller liten hänsyn till erfarenhet, utbildning och resultat från de anställda i denna yrkeskategori. Sällan eller kanske aldrig har jag hört arbetsgivare som exempelvis kommuner skryta om sina skickliga musikpedagoger. Denna nedvärdering sker trots att musiklärarutbildningen idag ger samma lärarlegitimation och behörighet som övriga lärare i grundskolan. Det sker också trots att lönesättningen ska vara individuell och baserad på prestation.

2) Kompetensen hos en utbildad musikpedagog anställd i en musik-/kulturskola är mindre viktig än om samma pedagog hade haft anställning i grundskolan. Det motiverar, enligt arbetsgivare, att en anställning på en musik-/kulturskola ska ge sämre lön än anställning i grundskolan. Här tas alltså ingen eller liten hänsyn till resultat, kvalitet eller att själva undervisningen i grundskola respektive musik-/kulturskola har fler likheter än olikheter. Dessutom tar arbetsgivare ingen eller liten hänsyn till att den akademiska utbildningen som musikpedagogen har genomgått har samma innehåll och längd oavsett arbetsplats.

I sammanhanget är det viktigt att komma ihåg att det är en högre tröskel för att komma in på musikhögskolor än övriga högskolor/universitet med lärarutbildningar. För att bli antagen till musiklärarprogram på musikhögskola utför sökande, förutom det sedvanliga betygsurvalet, lämplighetstester för att kontrollera både konstnärliga och pedagogiska kvaliteter.

Jag är lärare med konstnärlig utbildning.

Måste frågan vara musiker eller pedagog?

Risker med synen musiker eller pedagog

Det medföljer ett antal risker och konsekvenser för den kulturella kvaliteten, utbudet och tillgängligheten när musikpedagoger blir exkluderade i statistik, debatter och åtgärder som syftar till att förbättra musikers eller pedagogers möjligheter att vara yrkesverksamma. Alla barn och unga som musikpedagoger möter varje vecka faller mellan stolarna när musikpedagoger blir behandlade som icke fullvärdiga pedagoger. En musikpedagog som inte får lov att nyttja sin fulla potential leder givetvis till att barn och unga i sin tur inte får lov att nyttja hela sin potential. Vid ett sådant synsätt får inte pedagogerna möjligheterna att ge de unga bästa möjlighet att växa upp och skapa sitt kulturella, konstnärliga samhälle som producent och/eller konsument, oavsett var man finns i landet. Ett sådant strukturfel påverkar Sveriges kulturella kompetens och internationella konkurrenskraft i flera generationer framöver.

De förutsättningar som musikpedagoger har i dagens samhälle gör att musikutövande ungdomar som ska välja yrkesbana hellre väljer någon annan karriär som ger bättre lön än musikpedagogyrket, eller väljer att bli renodlad musiker eftersom det ger högre status. Kulturskoleutredningen visar också att kompetensförsörjning i en åldrande musiklärarkår börjar bli ett bekymmer. Kommunerna och andra arbetsgivare gör ännu inte den satsning som behövs för att rekrytera musikpedagoger med den status yrkeskåren förtjänar. Avsaknad av utbildade musikpedagoger påverkar hela kulturlivet eftersom musiker och pedagoger ofta tillhör kärnan som får det lokala kulturlivet att finnas och blomstra. Utan det lokala kulturlivet kan vi heller inte odla det regionala och nationella kulturlivet som också ska vara det som mäter sig på internationell nivå.

Inkludering särskilt viktigt för landsbygden

70 % av Sveriges konstnärer bor i storstäderna, 50 % i Stockholm. Statistiken bör vara annorlunda om man inkluderar musikpedagoger som jobbar över hela fältet med både eget musicerande och undervisning. I staden finns betydligt fler scener med kulturarbetare av olika slag som sköter PR, ljud, ljus, osv. än vad det gör på landsbygden. Det finns också fler arrangörsnät än vad det gör på landsbygden. Det underlättar för musikutövande personer att nischa sig som antingen lärare eller musiker. Dock ser det för de allra flesta musikutövande inte ut så, inte ens i staden eftersom musiker brukar undervisa på masterclasses, workshops och namnkunniga musikinstitutioner. Musikpedagoger fortsätter dessutom ofta att vara musiker även om deras huvudsakliga inkomstkälla är undervisning. För att kunna försörja sig som musiker / musikpedagog på landsbygden krävs det att man jobbar holistiskt och “på tvären” för att skapa tillräckligt med arbete.

På landsbygden kan det alltså inte finnas någon polemik mellan att vara musiker eller pedagog. Därtill behöver vi också ofta vara kulturentreprenörer. Det betyder att i staden finns det arbetstillfällen för nischade kulturarbetare, medan på landsbygden krävs oftare både bredden och djupet. Om man endast får vara antingen musiker, pedagog eller kulturentreprenör minskar möjligheterna till att försörja sig på landsbygden. Minskar möjligheterna så får vi ännu större koncentration av musiker och musiklärare i staden och landsbygdens kulturella liv utarmas.

Om konstnärliga pedagoger som möter bygdens barn varje vecka inte får räknas som just vad vi är – utbildade pedagoger och konstnärer – vad är vi då? Jag och mina kollegor bor och verkar i hela Sverige. Varför räknas inte det som en av samhällets konstnärliga och konstpedagogiska resurser, särskilt med tanke på hur arbetsvillkoren på landsbygden ser ut? Om samhället exkluderar denna grupp musiker och pedagoger som arbetar “på tvären” blir de musiker och det utövande och kulturliv som finns på landsbygden osynliggjort. Detta sker på bekostnad av de positiva effekter som yrkeskombinationen musiker och pedagog kan medföra.

Effekter av musiker och pedagog

I mitt konstnärliga så har jag brutit ny mark. Det är bara män som innehar svenska musikhögskolornas tjänster som klarinettlärare (källa: musikerpresentationerna på respektive musikhögskolas hemsida). Det är i princip bara män som hyrs in som soloklarinettister och som engageras som instruktörer för masterclasses. Därför är det möjligt att vara normbrytande genom att helt enkelt vara kvinna och spela klarinett. Vidare är det normbrytande när jag spelar svensk folkmusik på klarinett eftersom vi totalt endast är en handfull folkmusikklarinettister. Jag bröt ny mark när jag blev första kvinnliga riksspelmannen på klarinett någonsin. Det är också normbrytande att som konstutövare bo på landsbygden, vilket jag gör.

Påverkan på samhället

Det hände något med mitt kära Svanskog när jag blev riksspelman. Dessutom såg jag att det hände något med Svanskogsbor i samband med releasen av ”Guldspelmannen från Svanskog”. Det har gått från att vara mitt och min författarkollega Maria Anderssons evenemang till att bli bygdens. Mitt konstnärskap ger bygden en stolthet. Det finns flera orsaker till detta. Jag finns i bygden och spelar på många lokala evenemang. Jag förvaltar, bevarar och sprider tillsammans med mina tre riksspelmansskollegor den tämligen tekniskt svåra Svanskogstradtitionen både innanför och utanför bygdens gränser. De är stolta över mig och över att ha den kulturella kvaliteten i bygden. Mitt konstnärskap är inte längre bara mitt eget, utan det ägs lika mycket av människorna som finns runt omkring mig. För mig är den utvecklingen en stor ära.

Jag bor på landet, jag träffar landsbygdens barn och unga och ger dem möjlighet att träda in i den kulturella världen med hjälp av min konstnärlighet. Dessutom utvecklar jag också min egen konstnärlighet och kulturentreprenöriella förmågor genom att arbeta i alla led. Att tänka musiker, pedagog och entreprenör som en helhet istället för polemiskt är alltså en styrka. Jag är en kulturell tillgång som konstnär och pedagog på landsbygden där jag bor.

Liknande effekter går att hitta överallt i vårt land eftersom det finns personer som mig och mina kollegor i hela landet. Det är viktigt att lyfta möjligheten att få vara konstnärligt aktiv i det lokala och regionala livet utan att förväxla storleken på geografiskt upptagningsområde med storheten i konstnärligt innehåll och utförande. Det är möjligt, och ska vara möjligt, att vara skicklig och samtidigt ha ett lokalt eller regionalt arbetsfält.

Påverkan på barn och unga

Mitt mål som musikpedagog är att ändra den osunda miljön och normer som fortfarande råder inom musikerbranschen. Det gör jag genom att ge barn och unga nya verktyg och förhållningssätt att lyckas i sina företagsamheter utan att använda förminskande metoder gentemot andra. Jag visar det både genom mitt sätt att undervisa, men också genom mitt sätt att vara musiker. Barn och unga som vill satsa på någon slags musikkarriär ska kunna välja att vara konstnär, pedagog eller både utan att fundera på vilken yrkestitel som ger mest status. Jag märker redan effekterna av mitt arbete.

Det hände något med mina elever (oavsett instrument) och deras vårdnadshavare när jag blev första kvinnliga riksspelmannen på klarinett. Utmärkelsen blev en slags bekräftelse på min musikerkompetens inom svensk folkmusik. Jag såg att det gav de jag möter som lärare stolthet. Vi pratade mycket efter detta om vad som är möjligt. Jag såg att flera elever insåg “Det här är min lärare och jag betraktar henne som tämligen normal vuxen. Kan hon skriva ny historia så kan jag, alltså är det hon gör något möjligt även för mig.”

Det händer något med eleverna när jag i ren och skär glädje i en lyckad musiklektion utbrister att de borde fundera över att bli musiker eller pedagog eftersom det är världens bästa jobb. Jag har sett många gånger hur en pollett faller ner hos någon/några av eleverna som inser att “det där skulle jag också kunna göra”. Min närvaro gör att de får möjlighet att tro på sin egen förmåga och mod att göra allvar av sina intressen.

Musikpedagog: musiker eller pedagog, ingetdera eller både och?

• 

• 

• 

• 

• 

• 

• 

• 

Byt ut musiker eller pedagog mot musiker och pedagog

Jag skapar evenemang för och med elever, amatörer och professionella. Jag spelar på konserter och tillställningar, jag drar andra kulturutövare (både professionella och amatörer) till platsen jag verkar. Dessutom skapar jag med min professionella (och ibland ideella) närvaro och mitt engagemang ny verksamhet i både stort och smått som också engagerar andra.

Det händer något när det finns musiker och musikpedagoger i människors vardag, oavsett var vi bor. Det konstnärliga uttrycket som finns nära människor ökar sannolikheten för andra att tro på sitt eget uttryck och sitt eget utövande. Det är svårare att identifiera sig med musiker som känns som stora ouppnåeliga, coola ikoner långt ifrån ens egen verklighet. I bästa fall kan man höra talas om att de dyker upp i en stad någonstans. Musiker och pedagoger som vecka efter annan personligen kan berätta att

“Det jag kan, det är också möjligt för dig. Det du vill med ditt kulturintresse är jag beredd att ställa upp och coacha dig vidare i.”

Musikpedagoger har större möjligheter att öka den kulturella kompetensen bland människor. För mig är det en del av att vara konstnär; att dela med mig av kulturell glädje och kunskap och dela med mig av det kulturella rummet till andra.

Det finns ingen polemik mellan att jobba som musiker, pedagog och kulturentreprenör. Samhället är allt som oftast uppbyggt för att få oss att tro att det är så, men det finns andra sätt att se på konstprofessionen. Jag är inte musiker eller pedagog. Jag är musiker och pedagog. Vi är många yrkesverksamma i Sverige som har liknande berättelser. Berättelserna förtjänar och måste få större utrymme och högre status för att också synliggöra det konstnärliga arbetet som vi gör “på tvären”. För vi som jobbar som både musiker och pedagog i Sverige gör både konstnärlig OCH pedagogisk skillnad.